Nu förbrukar jag inte så vansinnigt mycket film, så ofta går det ett tag mellan framkallningsvändorna. Men varenda gång jag börjar blanda framkallare sprider sig ett lugn i kroppen. Då vet man att den närmaste halvtimmen är uppbokad, det är bara att gilla läget och agitera när man ska.
Samtidigt är det lite spänning - hur blev bilderna? Exponerade jag vettigt eller helt åt skogen? Funkade laddningen lika bra som det verkade eller blev det något veck i början?
Efter ett tag kommer man till det magiska ögonblicket efter fix och grovskölj när det är dags att dra ut en liten bit och kolla. Ibland kan jag nästan känna mig nöjd där! Nu var det klart, jag slänger rullen och väntar på nästa. Så roligt tycker jag faktiskt det är att framkalla film. Men självklart vill jag göra något av bilderna, och scannern är ett dåligt substitut för att gå in i mörkrummet och kopiera...
Leica M4, Color Skopar 21/4, HP5+
Jag har haft slut på papper länge nu, det börjar verkligen bli dags att skaffa några buntar så att den riktiga terapin kan börja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar